I'm In!

Nu är jag med och tävla om denna snygga outfit! (Kjolen och strumporna). Vill du vara med och tävla är det bara att gå in på fina Lisas blogg och läs reglerna! 

Kläderna kommer från tuffa och prisvärda BlueFox!

Photos

Det har varit så sjukt mycket snack om Linköpings kommuns införande av fotoförbud på förskolor. Intressant ämne tycker jag personligen, så pass intressant att jag inte kan hålla mig ifrån diskussionen. Kanske lite för att jag har syskonbarn i den åldern och själv minns hur det var att fotas i skolan.

Anledningen till att detta fotoförbud har införts är, enligt Corren, av två anledningar.
1. För att skydda barn med skyddad identitet.
2. Att skydda barn till asylsökande föräldrar.

Hmm.... Låt oss börja med den första punkten. Om man nu har skyddad identitet, varför ska man överhuvudtaget låta barnet vara med på skolfotografering, luciatåg, avslutningar eller andra tillställningar där skolpersonal samt föräldrar fotograferar? Kan man inte bara ha barnet hemma då? Lever man med skyddad identitet så handlar det ju främst om att man är rädd för att bli hittad av personen man gömmer sig från. Ökar inte risken att man hittas om man låter barnet medverka i den typen av offentliga evenemang? Egentligen... Bara för att ett barn har skyddad identitet så ska alla familjer få lida. Jo, man vet vad de säger. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk... Men detta handlar om barnen, vår nya generation, Sveriges blivande styrande! HAr inte de rätt till lyckan som en dokumenterad avslutning kan ge? Eller lyckan att byta småkort med sina kompisar så att de alltid skulle komma ihåg varandra även om de skulle byta klass? Jag vet inte hur andra kände, men jag minns när jag var liten... Då var skolfotografering, skolavslutning, luciatåg och andra festliga tillställningar det bästa i hela världen. Jag minns såklart inte alla, men bilderna min familj tog har hjälpt mig att åtminstone behålla många minnen intakta, och jag tycker att alla barn förtjänar att få den chansen!

Vad gäller den andra anledningen så... ja. Jag antar att man ska vara glad över att de asylsökande föräldrarna åtminstone har jobb och därmed behöver en förskoleplats... Men vad jag har hört är det ganska svårt att få förskoleplats i Linköping, så hur asylsökande får en plats är lite konstigt, med tanke på att det inte ens är säkert att de får stanna I Sverige... Så varför prioriteras dem? Just saying (ingen underliggande rasism alltså).

Hursomhelst så tror jag inte att Linköpings kommun har rätt att införa denna typ av fotoförbud då det, enligt svensk lagstiftning, är tillåtet att fotografera överallt förutom i domstol, på privat mark och på skyddsobjekt. Hur kan Linköpings kommun då egentligen förbjuda föräldrar från att fotografera sina egna barn? Däremot finns lagar som reglerar publiceringen av bilder på Internet...

Alltså, vad kan Linköpings kommun göra om man fotograferar sina barn på lucia?
Ingenting! Inte enligt svensk lagstiftning i alla fall!

Här kan ni läsa Correns artikel: Corren

Finally Some Inspiration!

Jag har varit så jävla nere på sista tiden. Inte nere på det sättet jag brukar vara, när min mörka inspiration flödar och jag kan låsa in mig och skriva eller måla i timmar, utan bara väldigt nere. Jag tror att det beror på att jag inte haft någon inspiration i snart en månad! :O
Helt fruktansvärt. Min roman har bara legat som klotter i ett block i nattduksbordet... Det känns nästan skamligt att bara låta den ligga där.. Medan jag ligger i soffan med Zelda och glor på diverse meninglösa TV-program på sexan... Ack, min stackars lidande inspiration!

Dock hände något idag, medan jag gjorde i ordning mina dreads som jag ska ner på stan och sälja till en kompis. Inspirationen flödade helt plötsligt! Åh denna lycka! Denna överväldigande lycka! Sen kommer problemet att jag tyvärr inte har tillräckligt med tid för att ge hän för denna inspirationens nyck! :(

Aaja... Här kommer i alla fall ett utdrag av min senaste novell som jag lyckats åstadkomma:

Att vara där, i de välkända korridorerna, i den välkända byggnaden, i det välkända grannskapet. Om du står still en stund, blundar och bara andas, känner du det då? Känner du de välkända dofterna och hör du de välkända ljuden? Små hjul över kala betonggolv, skrattande barn och argumenterande vuxna. Doften av nybakat bröd, färska grönsaker och kanske… Den välkända parfymen din mor alltid bar.

Du ser dig kanske om, som för att leta efter något särskilt, men egentligen vill du bara insupa varje enskild detalj av skådespelet som utspelar sig framför dina trötta ögon. Det nykära paret som går tätt omslingrade framför den alldeles för stora kundvagnen, lyckliga över sitt första officiella storhandlande, eller kanske det gamla paret som hållandes varandra i handen argumenterar huruvida de ska köpa gröna eller röda äpplen. Eller kanske de små barnen som drar sina kundvagnar i miniatyr med ett saligt uttryck i ansiktet. För självklart ska barnen indoktrineras så tidigt som möjligt att bli en del av masskonsumtionens gigantiska maskineri, precis som sina föräldrar.

Alla går de som om de inte har ett enda bekymmer i världen, tills det händer. Ett ögonblick, och de obekymrade maskerna rämnar. Under ett kort ögonblick spricker den bekymmerslösa fasaden och du ser människorna framför dig precis som de är, precis så som deras erfarenheter skapat dem. Ibland blir reaktionen häftig och tydlig, medan den ibland bara är en skiftning i ögonen, men där är det, oavsett. Ögonblicket då allt faller isär. 

A Place to Call Home

Det är egentligen otroligt hur mycket tapeter gör för hemkänslan. Under de tre månaderna som vi har bott i lägenheten har den aldrig riktigt känns som vår egen... Den har känts mer som ett lån, så att säga. Men nu i veckan förändrades detta. Vi fick nämligen omtapetserat! I alla rum!Helt underbart blev det. Helt plötsligt kändes det som vår egen lägenehet och vi började planera hur vi ville ha möblerna och vilka nya möbler vi borde spara ihop till... Så vi var på IKEA och handlade... Kanske lite för mycket? (hehe)
Där köpte vi bland annat en skohylla då vi inte har någon och behöver en ifall man skulle få gäster och så... Dessutom passade vi på att köpa en ny hatthylla som matchar skohyllan (den vi har matchar inte alls med något längre). När jag sedan skulle sätta upp den förbannade hatthyllan upptäcker jag att den är mycket större än den förra och att hålen därför är längre isär! Fan! Då kan vi ju inte återanvända hålen från förra ju!

Hoppas inte Stångåstaden blir sura om vi gör nya hål :S

My Baby!

Vaknade av att Joel oroligt skakade min axel. "Lägg av! Jag sa att du skulle väcka mig vid elva, klockan är nio!"

Det visade sig dock att han hade gosat lite med Zelda på morgonen och upptäckt en knöl. Denna knöl visade sig vara pälslös och uppriven. Nej! Min lilla älskling!

Vi har ingen aning om vad som hänt, men eftersom hon inte har låtit något under natten (utöver det vanliga spinnandet och diverse pipen om jag råkar knuffa till henne i sömnen) så antog vi att hon kanske kliat upp det. Hon kliade sig nämligen väldigt mycket igår kväll.

Vi ringde i alla fall Valla Djurklinik och fick rådet att tvätta såret och skaffa en tratt. Blir det inte bättre inom några dagar ska vi uppsöka veterinär...

Så jag köpte en tratt... men tror ni att man kan få på henne den? Självklart inte! Man kan inte tvinga en katt till något hon inte vill.. Jag får väl vänta på att Joel ska komma hem så kan vi göra det tillsammans helt enkelt. Blir nog lättast så.

Hoppas det läker snart, det ser så brutalt ut! :(

Zelda Forever

Att skaffa Zelda var nog det absolut bästa beslutet som jag och Joel har gjort tillsammans. Hon är som gjord för oss. Och med oss, så menar jag ju såklart mig! hehe ^^
Hon är som en kattversion av mig!

Blir hon ensam så ligger hon och piper en stund, inte jamar.. piper, tills någon kommer in i rummet och ger henne uppmärksamhet. Har hon lagt sig någonstans så flyttar hon inte på sig förrän man bär bort henne! Dessutom är hon lagom busig och älskar att sova i knäet! Den perfekta katten helt enkelt.

Det enda som är lite jobbigt med henne är att hon för tillfället äter väldigt dåligt... Hoppas det går över, det känns nästan som att man gör något fel...

Zelda

Igår hände det. Igår åkte jag och älsklingen de 168 km till Hjo (det tog ca 2,5 h) för att hämta vår lilla katt. Många anser nog att det är sinnessjukt att åka så långt bara för en katt, men de har inte träffat vår lilla Zelda. Hon var definitivt värd den resan.

Hon är 3,5 månader gammal, busig och extremt kelig. Förmodligen världens mest sociala katt (enligt mig såklart). Eftersom allt var väldigt nytt för henne igår var det svårt att få några bra bilder på henne, då hon est sprang runt och inspekterade sitt nya hem. Men här kommer några i alla fall. Dock syns det inte på bilderna att hon har ett blått öga och ett brunt.

SOOOO EXCITED!!!

Kan inte fatta att det äntligen är dags! Har längtat så sjukt länge nu... Egentligen ända sedan min katt Missis dog...
Men imorgon händer det, imorgon åker jag och Joel och hämtar katt! Är så sjukt glad och spänd just nu. Kan inte tänka på något annat och kommer nog inte kunna göra det på hela kvällen, tur att man jobbar så man måste koncentrera sig på annat i några timmar.

Jag har alltid haft katt, i hela mitt liv faktiskt. För ett o ett halvt år sedan (tror jag) dog  Missis, hon blev 18 år. Hon föddes bara en månad innan mig, så vi var bebisar tillsammans. Ca två år innan hon dog, dog vår andra katt Maja som blev 20. Så när Missis dog blev jag för första gången i mitt liv kattlös, och jag kan inte riktigt beskriva den känslan... Ensamheten och tomrummet i hjärtat. Det har inte gått en dag utan att mitt hjärta längtat efter en katts närhet. Att känna en varm, liten kropp i knäet när man tittar på film eller höra tysta spinnanden i det mörka sovrummet när man ska sova.
Jag har nog alltid och kommer nog alltid att vara en kattmänniska helt enkelt. Det går inte riktigt beskriva bättre än så, men jag känner liksom en närhet med katter. Jag blir lugn av att vara i deras närhet och glad av att se dem leka.

Så... ÄNTLIGEN!
Äntligen kanske detta tomrum i hjärtat som Missis lämnade efter sig fyllas, kanske inte helt, men åtminstone så mycket som möjligt...

Why Samsung?

Idag fick ajg mobilen jag beställde igår. Lyckan går nog nästan inte att beskriva. Äntligen! En mobil som inte avbryter samtal utan anledning, en mobil som tar emot sms samma dag som de skickas. En mobil med roliga spel och inte bara kasta tärning! Men nej då... Mobilen fungerar inte förrän mitt gamla SIM-kort blockeras. Och när händer detta? Jo, 22 november. Ska jag klara mig en hel vecka med min nya samsung liggandes på bordet?! :O

Grr...

Aja, tänkte berätta lite varför jag valde en Samsung igen istället för en IPhone. Hade faktiskt tänkt köpa en IPhone tills en arbetskamrat informerade mig om att Apple sysslar med censur! Vad är det för jävla skit? Inget företag ska syssla med censur och särskilt inte ett så stort som Apple. Med censur menar jag att Apple styr vad man lägger in i sin IPhone, IPad eller IPod då de avgör vilka appar som ska gå att ladda ner.
T.e.x fick inte RFSU göra en IPhone-app då Apple ansåg att det skulle bli för naket och att de inte kan stödja porr! Porr? RFSU är fan inte porr! Men visst, de kanske ändrar sig när deras barn kommer hem, 15 år gamla och gravida bara för att RFSU inte kunde informera dem om säkert sex!
Dessutom anser inte jag att Apple har rätt att avgöra vad jag ska ha i min mobil! Om jag vill fylla min mobil med porr ska jag fan få göra det! Det är en rättighet! De får inte bestämma vad jag får ha i min mobil eller inte... Inte för att jag skulle fylla min mobil med porr, det handla mest om principen!

Ett annat exempel är en dansk internettidning som publicerade en bilaga om Android-mobiler. Denna bilaga blockerade Apple då den ansågs IPhone-kritisk! Så jävla trångsynta!

Aja... nu vet ni... Samsung är bäst!

Shopping Anxiety

Fan vilken ängslan man känner. Har precis blåst hur mycket pengar som helst. Visst, jag har råd och jag får lön imorgon och det mesta av det jag köpte behöver jag, men ändå! Det är helt sinnessjukt hur dåligt man kan må bara av att shoppa! En sak är säker: Jag har inte råd att skämma bort mig själv såhär något mer på minst ett år!

Min foundation är helt slut!

Vill bara ha!

Ny vinterrock är väldigt välbehövligt nu! Trots att det här nog är den dyraste man kan köpa typ! :S

Skor man kan ha på vintern (min lackkängor med 19 cm klack känns inte superaktuella faktiskt)

Nytt smink, mitt håller på att ta slut..

Som om detta inte var nog har jag dessutom beställt hem en ny mobil:

En Samsung Galaxy S2! Min mobil håller nämligen på att dö...

Growing Up

När man sitter här, ensam i sin alldeles egna lägenhet. Älsklingen är på jobbet, jag betalar räkningar och förbereder inför middagen så upptäcker man något. Jag har vuxit upp, jag är inte den lilla blonda tjejen i klänning som springer genom skogen längre. Jag har blivit en kvinna, en vuxen individ och har därför ansvar.
Jag har ansvar för hur jag lever mitt liv, men även för hur jag förmedlar vissa budskap.
Jag anser att den dagen man har laglig rätt att rösta (och därmed vara med och bestämma hur hela landet ska styras), att flytta hemifrån (och klara sig helt själv) och att gå på krogen (och bestämma över sitt eget alkoholintag) så är man vuxen. Oavsett om man vill det eller inte så har man blivit vuxen, och med det följer som sagt ansvar. Dessa ansvar kan vara sånt som man egentligen inte vill ha, men som är oundvikliga, lika oundvikliga som faktumet att vi alla någon dag kommer att dö...

Som vuxen anser jag att man ska bete sig vuxet, visst får man ha barnasinnet kvar, det är nog bara hälsosamt, men det innebär inte att man ibland bara kan skita i allt. Är man vuxen så är man det jämt, det är inget man kan stänga av för en dag. Om man dessutom är vuxen och blogger anser jag att man har ett ansvar gentemot sina läsare, alltså man ska uppföra sig på sin blogg. Särskilt om man har många yngre läsare som ser upp till en...

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om detta, men nuförtiden känns det som om folk inte tar sitt vuxna ansvar på så stort allvar längre. Det känns som om folk inte vill vara vuxna, att de tror att de själva väljer när de växer upp och att vuxenlivet är långt in i framtiden, men det funkar inte riktigt så... Livet är kort, barndomen ännu kortare, ta vara på den, ja, men låt det inte gå överstyr. Kom ihåg att livet är till låns och när som helst måste lämnas tillbaka...

Feeling Lonely...

Känslan av ensamhet vägrar lämna mig idag. Jag tog upp diskussionen idag. Om hur man ska göra när jag åker till Skottland i sommar...
Jag vill så gärna att Joel ska följa med, men jag vill ändå inte tvinga honom... Tanken på att lämna honom här gör så himla ont... Vet inte riktigt vad jag ska ta mig tid.
Jag hoppades på att han med tiden kanske skulle ändra sig och tillslut vilja följa med, men jag tror inte att han kommer göra det. Känner mig så jävla hopplös just nu.
Är det egoistiskt av mig att vilja dela detta äventyr med honom? Att vilja bevara det vackra som vi lyckats bygga upp?
Jag vet ärligt talat inte...

Love is in the Air!

Den senaste tiden har verkligen varit en "nere-period" för mig. Det känns som om de blir allt fler... Vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är därför det har känts så underbart att Joel har stöttat mig som han har gjort. Han har verkligen varit en klippa (det är han ju iofs alltid, men nu har han varit extra stark). Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan honom, han är inte viktigast i mitt liv, han är mitt liv!

Du & jag mot världen!

Behind the Mask

Det här med utseendefixering är en väldigt aktuell fråga. Många brukar komma fram till mig och säga att jag är så himla snygg och att jag måste ha världens bästa självförtroende... Jag måste vara en sjukt bra skådis med andra ord. Såhär går det egentligen till:


Om du fick välja nåt på din kropp att göra om, vad skulle du då välja?


Var ska jag börja?
Min näsa pekar lite uppåt och har formen av en potatis. Den ser dessutom jätteliten ut i mitt ansikte. Förutom när jag ler... 
Min mun är alldeles för lite och har en ful form. Dessutom har jag de där "påsarna" under underläppen som får mig att se dum ut i läppstift.
Mina ögon är även de för små och alldeles för runda. Formen ser lite barnslig ut och det intrycket förstärks även av att de sitter för tätt. Dessutom har de en tråkig färg!
Mina öron sticker ut för mycket.
Mitt huvud är för litet.
Min ansiktsform är maskulin och konstig. Ibland känns den liksom formlös.
Mina bröst känns för små och sitter för långt isär. Dessutom hänger de lite...
Min midja är alldeles för bred.
Min mage putar för mycket.
Mina höfter är alldeles för breda.
Min rumpa är även den för bred. 
Detta gäller även mina lår. 
På grund av alla höga klackar har mina fötter fått en ful form.
Mina händer är för små.


Jag sitter tyst en stund och begrundar frågan jag just fått innan jag svarar. "Lite smalare lår, kanske?"

This is Halloween

Fy fan vilken helg!
Har stressat igenom veckan för att hinna med alla förberedelser inför fredagens Halloweenfest, och för att hinna sy klart älsklingens kostym.
Hursomhelst blev festen en succé och alla verkade ha jätteroligt. Alla var utklädda och på gott humör. Hur roligt som helst var det... Kolla bara på bilderna.

Älsklingen Sweeney Todd bjöd på köttpaj ;)

Snyggaste Carro som 20-talsmördare

Jovars, kostymen blev ganska bra i alla fall

Jag var förrymd mentalpatient i tvångströja!

Underbara människor!

Enda nackdelen med tvångströjan var att det blev väldigt svårt att äta...

Passion for Writing

Att hitta på historier är något som jag har hållit på med så länge jag kan minnas. Allt från prinsessor som besegrar onda drakar vid namn Daniel (var man ung så var man) eller hemska vulkanutbrott som ödelade hela civilisationer.
Att kunna formulera dessa historier i ord på papper är något jag alltid velat. Vissa anser att jag redan kan det, men man kan alltid bli bättre.
Att skriva är min absolut viktigaste passion i livet, det är min dröm och min framtidsvision.

Under sommaren har jag deltagit i tre olika novelltävlingar, utan att vinna någon av dem, men det gör inget. Att vinna var aldrig mitt mål, utan den färdiga produkten var det jag siktade på. Tänkte att jag skulle dela med mig av ett utdrag ur en av novellerna som jag skickade in. Temat var vampyrer och novellen heter Ni kallar oss vampyrer.

Jag minns. Jag minns otroligt mycket av den tid jag har spenderat i denna värld, bland alla dessa meningslösa djur. Jag minns faktiskt varje vaket ögonblick från den dagen jag föddes. Inte som människor som successivt glömmer alla de ögonblick som uppfyller tomrummen mellan varje viktig händelse. Jag minns allt och kan när som helst rannsaka mitt minne för att plocka fram enstaka fragment. Ibland på kvällarna plockar jag fram minnesbilder av vissa människor som smakade extra utsökt, för att kunna återuppleva festmåltiden ännu en gång. Ungefär som när en människa minns den där speciella restaurangen vars mat man aldrig kunnat glömma.

Det är vad människor är för mig, mat. Varken mer eller mindre. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte leva utan människan. Jag är beroende av denna trångsynta, högmodiga och lata varelse för min egen överlevnad. Lika mycket som människan är beroende av djur och natur för sin överlevnad. Jag vill helst inte bli jämförd med något så ovärdigt som min egen mat, men man kan inte blunda för det faktum att vi inte är så olika som man ibland önskar.

Ni kallar oss vampyrer för att kunna skapa en skyddande barriär mellan oss. En barriär som skyddar er från faktumet att ni, liksom oss, dödar för att överleva.

Ni kallar oss vampyrer för att slippa se att vi egentligen är likadana.

Schindler's List

Såg denna underbara film igen igår natt. Andra gången jag ser den och den är lika ryslig varje gång.

Den handlar om Oscar Schindler, en medlem i nazipartiet och en affärsman, som under förintelsen ser de hemskheter som judarna utsätts för varje dag i lägren. När judarna som arbetar i hans fabrik tillslut ska deporteras till Auschwitz bestämmer han sig för att rädda dem. Han skriver därför en lista på 1100 namn; män, kvinnor och barn, som han sedan presenterar för den grymme lägerkommendanten Goeth. För varje namn betalar en viss summa som muta till Goeth, han köper alltså människoliven.

Fruktansvärd och samtidigt helt underbart vacker film om en mans förändring och osjälviska kamp för judarnas överlevnad. Strålande Liam Neeson i huvudrollen gör en fantastisk insats!
Filmen är i regel svart/vit, med vissa färginslag för att förstärka den dramatiska effekten. Som exempelvis flickans röda kofta.

De som inte har sett denna film borde verkligen göra det, inte bara för att det är en fantastisk film, utan för att historien den skildrar är sann och man får aldrig någonsin glömma Förintelsens fasor, men heller inte namn som Schindler; som gjorde det möjligt för 6000 människor att födas!

A Tribute to Monsters of Rock

Då har ännu en helg kommit och gått. Känner mig faktiskt väldigt nöjd med helgen, särskilt lördagen. Den spenderades hos mina föräldrar i Askeby, då vi skulle skjutsa dem till stan för att gå på A Tribute to Monsters of Rock på Konsert & Kongress. Deras gemensamma födelsedag från oss! ^^

Medan de roade sig med de klassiska hårdrocksbandens tributeband och hårdrocksbuffé gjorde vi hamburgare ute i Askeby till oss och min lillebror med flickvän. Riktig myskväll blev det med film, hamburgare och lite lördagsgodis. ;)

När vi sedan hämtade mina kära föräldrar var de glada och pratade hela vägen om hur roligt de hade haft, och vilka roliga, trevliga eller skumma människor de träffat. Allt som allt var kvällen lyckad och presenten godkänd!

Not Very Original

Tänker tillbaka på en kommentar jag fick efter min andra tatuering;
"Inte särskilt originellt"

Själv förstår jag inte riktigt kommentaren överhuvudtaget. Vad är det som saknar originalitet? Att det var text, själva texten i sig eller placeringen? Hursomhelst tycker jag att kommentaren är ganska onödig. Jag menar, att jag tatuerar mig behöver inte nödvändigtvis betyda att jag försöker vara så originell som möjligt. Snarare tvärtom kanske, med tanke på hur vanligt det är att ungdomar i min ålder tatuerar sig.

Vad gäller placeringen är det självklart att det inte är originellt. Jag kan inte tatuera mig någonstans på kroppen där inte någon annan redan har tatuerat sig. Man måste ju tänka på hur länge tatuering har funnits.

Vad gäller typen av motiv är inte heller det särskilt originellt, jag menar, text på revbenen? Inte särskilt originellt egentligen, men jag kan inte riktigt minnas att jag någonsin sagt att jag tatuerat mig för att vara originell... Men aja...

Sist men inte minst... Själva texten. Där tycker jag faktiskt att jag är originell då jag har valt en text som verkligen betyder mycket för mig, en text som jag inte tror är så populär att tatuera, men vad vet jag?

Det jag försöker få fram är att jag inte tatuerar mig för att vara originell eller att jag känner ett behov av att vara originell hela tiden och blir förkrossad om jag misslyckas... 

Så, här är jag: Inte särskilt originell, men glad ändå! ;)

So... Here's the Plan

Vet inte riktigt hur många det är som är intresserade, men här kommer i alla fall min mästerliga plan! Mwahaha!

För er som inte vet det, jobbar jag just nu som timvikarie för Sodexo spårtrafik. Jag städar alltså tåg. Detta har jag gjort sedan mitten av juni ungefär. Det är inget glamoröst jobb, men jag hankar mig fram och tjänar mina egna pengar, vilket känns underbart! Sedan 3 september bor jag i en tvåa i Berga, Linköping tillsammans med min pojkvän sen nästan tre år tillbaka.
Varje månad lägger jag undan lite pengar för att snart ha råd att ta körkort, går toppen faktiskt! :) Fick körkortstillståndet idag! :)

Vad gäller framtiden vet jag inte vad jag vill syssla med, och har därför valt att jobba lite innan jag ger mig in på någon utbildning (trots att jag just nu funderar på att antingen bli gymnasielärare eller historieprofessor).

I sommar (juni/juli) tänker jag åka till Skottland för att jobba, vilket är något jag har velat göra länge och därför äntligen tänker förverkliga! Så fort jag har betalat körkortet ska alla mina sparpengar gå till detta äventyr! Just nu lutar det åt Stirling, tack vare en mycket kär väns "rekommendation".

Och, jag menar: Det är svårt att inte hålla med honom! Jag skulle älska att bo och jobba här!

Detta äventyr planerar jag att syssla med i ett år ungefär och förhoppningsvis har jag under denna tid bestämt mig för vad jag vill utbilda mig till.

Utöver denna underbart mästerliga plan skriver jag just nu på en ny bok, min första roman! Mer om denna kommer förhoppningsvis längre fram, just nu är den bara i kladdstadiet! :)

Obsessed

Jag vet inte riktigt varför, men jag kan verkligen inte få nog av den här videon... Den är ju så jävla rolig! :)

Feeling Grown Up

Idag har man varit och storhandlat för första gången, det gick på sammanlagt ungefär 1200 kronor, inte så mycket med tanke på hur mycket vi handlade... Älskar att Coop firar tio år och därför pressar priserna som bara fan!

Fick dessutom en hel säck med pant av mina föräldrar... dock blev det inte så mycket eftersom det bara var 50-öresburkar i säcken! :S

Så nu ska jag snart diska, baka något gott och sedan laga mat med älsklingen. Lillebror med flickvän är ju på besök, så man måste ju laga nåt extra gott!

Camelot

Jag har verkligen börjat älska fredagar... När jag inte jobbar i alla fall ;)
Anledningen till detta är att jag äntligen får ha fredagsmys med pojkvännen, något jag längtat efter hur länge som helst. Vi lagar god mat tillsammans och tittar sen på Camelot på kanal 6. Underbar brittisk serie, med lagom mycket våld, magi och sex! Ett måste för den som gillar historien om kung Arthur, svärdet Excalibur och trollkarlen Merlin!

Om ni inte känner till historien om Camelot, så är det ett slott dit Arthur kommer för att bli kung. Under tiden försöker hans halvsyster, häxan Morgan ta över tronen från sin fars oäkta son. Intrigerna tätnar när vackra Guinevere gör entré och visar sig vara förlovad med Arthurs marskalk Leontes. Samtidigt beter sig Merlin som en riktig douchebag och gnäller över att han inte vill använda sina krafter.

Som sagt: Mycket värd serie!

One Week Ago

Jag vet, jag vet. Jag måste bli bättre på det här med att blogga. Särskilt när det gäller så här viktiga saker. Hursomhelst, bättre sent än aldrig.

Förra fredagen följde jag med min kusin till stans bästa (och dyraste) tatuerare, nämligen"Nypa" på Viking Tattoo Studio. Jag följde med för att kunna betala hennes första tatuering som 18-årspresent. (En mycket uppskattad sådan om jag får säga det själv).
Hursomhelst har jag länge funderat på en till tatuering och tänkte: "Äh, va fan. Det är ju Drop In." Så jag tatuerade mig också, helt spontant.

"For the moon never beams

Without bringing me dreams

Of the beautiful Annabel Lee

And the stars never rise 

But I feel the bright eyes

Of the beautiful Annabel Lee"

För er som inte vet vad detta betyder så kommer denna fras från min favoritdikt; Annabel Lee av Edgar Allan Poe.

Den har alltid betytt oerhört mycket för mig och det är definitivt den vackraste kärleksdikt jag någonsin har hört. 

Så, vad tycks? 

Jag lovar att ta fler bilder så fort tatueringen har läkt.

Så nu sitter jag bara och putsar på nästa tatuering som ska förevigas på min kropp om ungefär ett och ett halvt år! :)

Redemption

Angående förra inlägget.

Mitt senaste inlägg skrevs inte för att på något sätt nedvärdera min kära partner. Vad det handlade om var egentligen mig och mitt tillfälliga gnällande. Jag är medveten om att vissa delar kan ha verkat taskiga mot Joel, men det var inte tanken. Anledningen till att jag ibland känner mig som hans hushållerska är för att jag är hemma på dagarna (eftersom jag jobbar kväll) och alltså har möjlighet att städa, tvätta, diska mm. medan Joel jobbar hela dagarna och först kommer hem när jag har gått till jobbet. Och eftersom jag slutar klockan 01.00 på vardagarna sover jag dessutom väldigt länge. Detta resulterar i att vi knappt träffas och jag sköter vårt gemensamma hushåll och lagar mat. Därför känner jag mig ibland som hans hushållerska. Det är ingens fel, det bara är så... Omöjligt att göra något åt, men ändå förbannat trist.

När det gäller kommentaren om hans band så är det sant, han har själv sagt det. Dock har han förklarat lite vad han menar också. Bandet betyder allt för honom i hela världen. Dock är det svårt att känna så om man inte har någon värld, och det är jag som är hela hans värld. Alltså skulle han inte älska musiken likadant om inte jag fanns! Gulligt va? <3

Sådär! Nu kanske folk förstår vad förra inlägget handlade om... Mig som får psykbryt på att allt som behöver göras! :D

There Always is a Silver Lining

Är så jävla trött just nu...

Har cyklat som en galning och burit grejer... Fy fan va otränad man kan vara!
Ingenting blir gjort hemma eftersom jag jobbar och min pojkväns lediga tid spenderas med hans band som betyder allt för honom i hela världen(!) Jag känner mig som en jävla hushållerska som bara passar upp på honom, lagar mat, diskar, packar upp kartonger, organiserar och tvättar.
Jagstressarsåmycketattjagtillslutintekommerihågattandassåjagbliralldelesblåochtillslutävenexploderarsåattsmåköttslamsorflygerivägochfolkgårförbiochsäger:"ÅhduharvisstenlitenbitRebeccapåaxeln!"

Så ja! Nu var det ute ur systemet! :D

Kan ju nämna att jag fick en triss-lott på posten från ett företag som genomfört en undersökning som jag var med i. Och jag vann! Hela 75 riksdaler vann jag! blir det lite fira ikväll och gå och hämta ut dem imorgon! :D

Som sagt: There always is a silver lining!

Too Close to Death

Kom hem sent igår från min kära systers inredningsparty, så jag orkade inte skriva något inlägg då. Dock hände saker som jag känner är viktiga att skriva om.

I förrgår när jag cyklade till Tannefors upptäckte jag hur svårt det är att cykla i 8 cm höga klackar... Rent av livsfarligt! Så igår åkte jag extra tidigt till stan för att köpa ett par platta skor! (Ni som inte känner mig vet inte vad detta innebär, men om vi säger såhär: jag har inte använt platta skor ordentligt på fem år)! Hursomhelst blev det ett par svarta fake-converse för 199 kr. Har inte använt converse sen typ sjuan!

Det jag egentligen vill komma till är när jag ska lämna Tannefors för att åka till min syster. Jag är lite försenad och har bråttom. Av den anledningen ser jag mig inte för när jag cyklar över en utfart och krockar med en bil! Jag cyklade rakt in i bilen! Det sista jag tänkte var: "Jag kommer dö!"

Som tur var hade jag lyckats bromsa in farten lite och bilen stod stilla i väntan på att få köra så jag ramlade bara ner på sidan och slog i armbåge och rumpa... Men hur pinsamt var det inte? Där ligger jag alldeles skakig och röd, och familjen i bilen är helt chockade.

Som tur är var familjen väldigt hjälpsam och det blev ingen skada på bilen. 

Fy fan vilken upplevelse... Gissa om någon kommer vara försiktigare i trafiken från och med nu!

Dessutom kan jag ju vara glad att jag hade köpt de nya skorna... Hade jag krockat sådär i mina klackskor hade jag fan dött!

Mega Shark vs. Giant Octopus

Såg nog en av de roligaste filmerna någonsin igår. Titeln, måste jag erkänna, säger nog allt.

Filmen handlar om en kvinnlig forskare som hittar en bit av en tand i en halvt söndertrasad val. Denna tand visar sig tillhöra den gigantiska, utdöda forntidshajen Megalodon (om ni inte vet vad det är så googla det... orkar inte beskriva den här^^).
När de inte tror det kan bli värre attackerar en enorm bläckfisk en oljeplattform utanför Japans kust. Forskaren lierar sig med sin gamla lärare och en japansk forskare för att tillsammans hitta dessa monster och stoppa dem innan de tar över haven och därmed även världen!

Det mesta med filmen var nog de groteskt dåliga effekterna. Budgeten var så låg att de inte ens hade råd att animera för många scener med hajen och bläckfisken. Istället återanvände de samma scener hela tiden och spegelvände dem när det behövdes!
Denna låga budget följer med genom hela filmen.

En annan sak är den dåliga researchen kring allt som har med megalodon och oceanologi att göra.

Jag rekommenderar denna film till alla som gillar klockrena B-filmer, då jag skrattade så jag nästan tjöt genom hela filmen! Skitkul verkligen! (Speciellt när bläckfisken "bryter av" en torped) xD

Creativity is a Sin

Känner att kreativiteten bara flödar, men saknar ork att göra något. Låg vaken till typ 4 och planerade diverse outfits jag skulle vilja bli fotad i, kläder jag skulle vilja sy, historier jag skulle vilja föreviga på papper och tavlor jag skulle vilja måla.
Sen slog verkligheten till! Jag har inte råd med dessa outfits, jag har ingen symaskin, historierna blir aldrig lika bra nerskrivna och jag är inte sååå duktig på att måla. De bästa "tavlorna" jag målat gav jag bort till tre personer som betyder mycket för mig utan att kopiera dem till mig själv först. :(

Ibland känns det som om kreativiteten håller mig fången. Jag kan ibland sitta uppe halva natten och skriva eller måla, det är liksom inte hälsosamt. Sen jobbar jag i och för sig till klockan 1 på morgonen så det hjälper inte heller om man säger så.

Gammal bild, 

men saknar tiden lite...

Always These Problems

Har fått veta att folk inte kunnat kommentera mina blogginlägg. Jag har kollat runt lite och tror att jag har fixat problemet.
Ni får helt enkelt testa att kommentera, men syns de fortfarande inte så får jag helt enkelt byta till blogg.se!

Sov gott allihopa!

Thinking About the Dead

Idag är en sån där dag som jag skulle spendera i sängen om jag fick välja, men nu får jag ju inte göra det. Kroppen vill inte riktigt lämna sängens varma och trygga skydd för omvärldens kalla verklighet.
Det känns inte som om något kan få mig på bra humör igen... Inte idag i alla fall. Tanken på att jag ska cykla till jobbet om mindre än 4 timmar hjälper inte heller direkt om man säger så. Men jag måste svälja min oro och lämna lägenhetens trygghet till slut i alla fall.

Det är även på en sån här dag som jag går tillbaka och minns de människor som betytt så mycket, men som tagits bort från detta liv. En av dessa människor är min gammelfarfar John. Han var en stor man med ett stort hjärta som hann med så otroligt mycket under sitt liv. Jag vet inte hur många timmar man sammanlagt suttit och lyssnat på hans historier.
Min gammelfarfar John dog förra sommaren...

Let's Bleed for Bathory Once More!

Då har man startat ytterligare en ny blogg. Hoppas jag kan hålla uppe skrivandet denna gång... Jag tycks ha problem med det.

Tänkte bara uppdatera om vad som händer just nu. Jag har nu bott en vecka i min nya lägenhet och har fortfarande inte packat upp alla kartonger! Hur kan det vara så? Jag menar, vi är trots allt två! Vad gör vi om dagarna egentligen?

Igår var det älsklingens födelsedag som vi firade i slapphetens anda med mys i soffan och sedan middag på restaurang. Jag känner att jag har lite dåligt samvete som inte bjöd till med något ordentligt firande, men det fanns verkligen ingen ork. Dessutom tror jag ändå att han blev nöjd med dagen.

Funderar just nu på om jag kanske borde göra något... Istället för att sitta i mina underkläder och skriva blogginlägg... Men det är inte alls lika roligt! Får väl ta tag i en kartong eller två så vi åtminstone kan se golvet ordentligt!

Yours truly