My Baby!

Vaknade av att Joel oroligt skakade min axel. "Lägg av! Jag sa att du skulle väcka mig vid elva, klockan är nio!"

Det visade sig dock att han hade gosat lite med Zelda på morgonen och upptäckt en knöl. Denna knöl visade sig vara pälslös och uppriven. Nej! Min lilla älskling!

Vi har ingen aning om vad som hänt, men eftersom hon inte har låtit något under natten (utöver det vanliga spinnandet och diverse pipen om jag råkar knuffa till henne i sömnen) så antog vi att hon kanske kliat upp det. Hon kliade sig nämligen väldigt mycket igår kväll.

Vi ringde i alla fall Valla Djurklinik och fick rådet att tvätta såret och skaffa en tratt. Blir det inte bättre inom några dagar ska vi uppsöka veterinär...

Så jag köpte en tratt... men tror ni att man kan få på henne den? Självklart inte! Man kan inte tvinga en katt till något hon inte vill.. Jag får väl vänta på att Joel ska komma hem så kan vi göra det tillsammans helt enkelt. Blir nog lättast så.

Hoppas det läker snart, det ser så brutalt ut! :(

Zelda Forever

Att skaffa Zelda var nog det absolut bästa beslutet som jag och Joel har gjort tillsammans. Hon är som gjord för oss. Och med oss, så menar jag ju såklart mig! hehe ^^
Hon är som en kattversion av mig!

Blir hon ensam så ligger hon och piper en stund, inte jamar.. piper, tills någon kommer in i rummet och ger henne uppmärksamhet. Har hon lagt sig någonstans så flyttar hon inte på sig förrän man bär bort henne! Dessutom är hon lagom busig och älskar att sova i knäet! Den perfekta katten helt enkelt.

Det enda som är lite jobbigt med henne är att hon för tillfället äter väldigt dåligt... Hoppas det går över, det känns nästan som att man gör något fel...

Zelda

Igår hände det. Igår åkte jag och älsklingen de 168 km till Hjo (det tog ca 2,5 h) för att hämta vår lilla katt. Många anser nog att det är sinnessjukt att åka så långt bara för en katt, men de har inte träffat vår lilla Zelda. Hon var definitivt värd den resan.

Hon är 3,5 månader gammal, busig och extremt kelig. Förmodligen världens mest sociala katt (enligt mig såklart). Eftersom allt var väldigt nytt för henne igår var det svårt att få några bra bilder på henne, då hon est sprang runt och inspekterade sitt nya hem. Men här kommer några i alla fall. Dock syns det inte på bilderna att hon har ett blått öga och ett brunt.

SOOOO EXCITED!!!

Kan inte fatta att det äntligen är dags! Har längtat så sjukt länge nu... Egentligen ända sedan min katt Missis dog...
Men imorgon händer det, imorgon åker jag och Joel och hämtar katt! Är så sjukt glad och spänd just nu. Kan inte tänka på något annat och kommer nog inte kunna göra det på hela kvällen, tur att man jobbar så man måste koncentrera sig på annat i några timmar.

Jag har alltid haft katt, i hela mitt liv faktiskt. För ett o ett halvt år sedan (tror jag) dog  Missis, hon blev 18 år. Hon föddes bara en månad innan mig, så vi var bebisar tillsammans. Ca två år innan hon dog, dog vår andra katt Maja som blev 20. Så när Missis dog blev jag för första gången i mitt liv kattlös, och jag kan inte riktigt beskriva den känslan... Ensamheten och tomrummet i hjärtat. Det har inte gått en dag utan att mitt hjärta längtat efter en katts närhet. Att känna en varm, liten kropp i knäet när man tittar på film eller höra tysta spinnanden i det mörka sovrummet när man ska sova.
Jag har nog alltid och kommer nog alltid att vara en kattmänniska helt enkelt. Det går inte riktigt beskriva bättre än så, men jag känner liksom en närhet med katter. Jag blir lugn av att vara i deras närhet och glad av att se dem leka.

Så... ÄNTLIGEN!
Äntligen kanske detta tomrum i hjärtat som Missis lämnade efter sig fyllas, kanske inte helt, men åtminstone så mycket som möjligt...

Why Samsung?

Idag fick ajg mobilen jag beställde igår. Lyckan går nog nästan inte att beskriva. Äntligen! En mobil som inte avbryter samtal utan anledning, en mobil som tar emot sms samma dag som de skickas. En mobil med roliga spel och inte bara kasta tärning! Men nej då... Mobilen fungerar inte förrän mitt gamla SIM-kort blockeras. Och när händer detta? Jo, 22 november. Ska jag klara mig en hel vecka med min nya samsung liggandes på bordet?! :O

Grr...

Aja, tänkte berätta lite varför jag valde en Samsung igen istället för en IPhone. Hade faktiskt tänkt köpa en IPhone tills en arbetskamrat informerade mig om att Apple sysslar med censur! Vad är det för jävla skit? Inget företag ska syssla med censur och särskilt inte ett så stort som Apple. Med censur menar jag att Apple styr vad man lägger in i sin IPhone, IPad eller IPod då de avgör vilka appar som ska gå att ladda ner.
T.e.x fick inte RFSU göra en IPhone-app då Apple ansåg att det skulle bli för naket och att de inte kan stödja porr! Porr? RFSU är fan inte porr! Men visst, de kanske ändrar sig när deras barn kommer hem, 15 år gamla och gravida bara för att RFSU inte kunde informera dem om säkert sex!
Dessutom anser inte jag att Apple har rätt att avgöra vad jag ska ha i min mobil! Om jag vill fylla min mobil med porr ska jag fan få göra det! Det är en rättighet! De får inte bestämma vad jag får ha i min mobil eller inte... Inte för att jag skulle fylla min mobil med porr, det handla mest om principen!

Ett annat exempel är en dansk internettidning som publicerade en bilaga om Android-mobiler. Denna bilaga blockerade Apple då den ansågs IPhone-kritisk! Så jävla trångsynta!

Aja... nu vet ni... Samsung är bäst!

Shopping Anxiety

Fan vilken ängslan man känner. Har precis blåst hur mycket pengar som helst. Visst, jag har råd och jag får lön imorgon och det mesta av det jag köpte behöver jag, men ändå! Det är helt sinnessjukt hur dåligt man kan må bara av att shoppa! En sak är säker: Jag har inte råd att skämma bort mig själv såhär något mer på minst ett år!

Min foundation är helt slut!

Vill bara ha!

Ny vinterrock är väldigt välbehövligt nu! Trots att det här nog är den dyraste man kan köpa typ! :S

Skor man kan ha på vintern (min lackkängor med 19 cm klack känns inte superaktuella faktiskt)

Nytt smink, mitt håller på att ta slut..

Som om detta inte var nog har jag dessutom beställt hem en ny mobil:

En Samsung Galaxy S2! Min mobil håller nämligen på att dö...

Growing Up

När man sitter här, ensam i sin alldeles egna lägenhet. Älsklingen är på jobbet, jag betalar räkningar och förbereder inför middagen så upptäcker man något. Jag har vuxit upp, jag är inte den lilla blonda tjejen i klänning som springer genom skogen längre. Jag har blivit en kvinna, en vuxen individ och har därför ansvar.
Jag har ansvar för hur jag lever mitt liv, men även för hur jag förmedlar vissa budskap.
Jag anser att den dagen man har laglig rätt att rösta (och därmed vara med och bestämma hur hela landet ska styras), att flytta hemifrån (och klara sig helt själv) och att gå på krogen (och bestämma över sitt eget alkoholintag) så är man vuxen. Oavsett om man vill det eller inte så har man blivit vuxen, och med det följer som sagt ansvar. Dessa ansvar kan vara sånt som man egentligen inte vill ha, men som är oundvikliga, lika oundvikliga som faktumet att vi alla någon dag kommer att dö...

Som vuxen anser jag att man ska bete sig vuxet, visst får man ha barnasinnet kvar, det är nog bara hälsosamt, men det innebär inte att man ibland bara kan skita i allt. Är man vuxen så är man det jämt, det är inget man kan stänga av för en dag. Om man dessutom är vuxen och blogger anser jag att man har ett ansvar gentemot sina läsare, alltså man ska uppföra sig på sin blogg. Särskilt om man har många yngre läsare som ser upp till en...

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om detta, men nuförtiden känns det som om folk inte tar sitt vuxna ansvar på så stort allvar längre. Det känns som om folk inte vill vara vuxna, att de tror att de själva väljer när de växer upp och att vuxenlivet är långt in i framtiden, men det funkar inte riktigt så... Livet är kort, barndomen ännu kortare, ta vara på den, ja, men låt det inte gå överstyr. Kom ihåg att livet är till låns och när som helst måste lämnas tillbaka...

Feeling Lonely...

Känslan av ensamhet vägrar lämna mig idag. Jag tog upp diskussionen idag. Om hur man ska göra när jag åker till Skottland i sommar...
Jag vill så gärna att Joel ska följa med, men jag vill ändå inte tvinga honom... Tanken på att lämna honom här gör så himla ont... Vet inte riktigt vad jag ska ta mig tid.
Jag hoppades på att han med tiden kanske skulle ändra sig och tillslut vilja följa med, men jag tror inte att han kommer göra det. Känner mig så jävla hopplös just nu.
Är det egoistiskt av mig att vilja dela detta äventyr med honom? Att vilja bevara det vackra som vi lyckats bygga upp?
Jag vet ärligt talat inte...

Love is in the Air!

Den senaste tiden har verkligen varit en "nere-period" för mig. Det känns som om de blir allt fler... Vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är därför det har känts så underbart att Joel har stöttat mig som han har gjort. Han har verkligen varit en klippa (det är han ju iofs alltid, men nu har han varit extra stark). Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan honom, han är inte viktigast i mitt liv, han är mitt liv!

Du & jag mot världen!

Behind the Mask

Det här med utseendefixering är en väldigt aktuell fråga. Många brukar komma fram till mig och säga att jag är så himla snygg och att jag måste ha världens bästa självförtroende... Jag måste vara en sjukt bra skådis med andra ord. Såhär går det egentligen till:


Om du fick välja nåt på din kropp att göra om, vad skulle du då välja?


Var ska jag börja?
Min näsa pekar lite uppåt och har formen av en potatis. Den ser dessutom jätteliten ut i mitt ansikte. Förutom när jag ler... 
Min mun är alldeles för lite och har en ful form. Dessutom har jag de där "påsarna" under underläppen som får mig att se dum ut i läppstift.
Mina ögon är även de för små och alldeles för runda. Formen ser lite barnslig ut och det intrycket förstärks även av att de sitter för tätt. Dessutom har de en tråkig färg!
Mina öron sticker ut för mycket.
Mitt huvud är för litet.
Min ansiktsform är maskulin och konstig. Ibland känns den liksom formlös.
Mina bröst känns för små och sitter för långt isär. Dessutom hänger de lite...
Min midja är alldeles för bred.
Min mage putar för mycket.
Mina höfter är alldeles för breda.
Min rumpa är även den för bred. 
Detta gäller även mina lår. 
På grund av alla höga klackar har mina fötter fått en ful form.
Mina händer är för små.


Jag sitter tyst en stund och begrundar frågan jag just fått innan jag svarar. "Lite smalare lår, kanske?"

This is Halloween

Fy fan vilken helg!
Har stressat igenom veckan för att hinna med alla förberedelser inför fredagens Halloweenfest, och för att hinna sy klart älsklingens kostym.
Hursomhelst blev festen en succé och alla verkade ha jätteroligt. Alla var utklädda och på gott humör. Hur roligt som helst var det... Kolla bara på bilderna.

Älsklingen Sweeney Todd bjöd på köttpaj ;)

Snyggaste Carro som 20-talsmördare

Jovars, kostymen blev ganska bra i alla fall

Jag var förrymd mentalpatient i tvångströja!

Underbara människor!

Enda nackdelen med tvångströjan var att det blev väldigt svårt att äta...