Har blivit ombedd att publicera fler av mina texter så här kommer en novell jag skrev i somras. Den är ganska lång. ;)
Det var en gång och den var sandad, sand blandat med blod och ben. Lukten av förruttnelse hängde tung i luften. Högar av ruttnande lik av både djur och människor låg vid vägkanten. Solen gassade i skyn och påskyndade den pågående förruttnelsen. Man kunde nästan se hur köttet smälte bort från benen och bildade en röd sörja vid sidan om. En röd sörja som snabbt blandades med vägdammet.
Sir Swärker och Sir Tord av Vanheim gick sårade längs den ensliga landsvägen och såg på sina stupade kamrater. Det hade varit ett fruktansvärt fältslag som ingen av sidorna hade gått segrande ur. Det enda som egentligen hade uppnåtts med denna massaker var en markant reducering av den manliga populationen i landet.
Länge gick de båda slagskämparna med blodiga fötter utan att se det minsta tecken på civilisation. Tord föll utmattad omkull på den sandiga vägen. Swärker vände sig om för att hjälpa sin fallne kamrat när han hörde ett ljud bakom sig. Ett genomträngande skri som var allt annat än mäskligt. Han vände sig om och fick syn på källan till det fasansfulla skriet. Uppflugen på en sten vid Tords utmattade kropp satt en gigantisk rovfågel. Han granskade den en stund i väntan på att något skulle hända. Inget hände. Han tog ett steg fram, mot Tords kropp, men hejdade sig när han såg örnen, för det var just en örn, öppna sin näbb för att än en gång ge ifrån sig ett avgrundsskri. Swärker satte händerna för öronen och väntade spänt. Återigen hände inget. Han öppnade ögonen som varit krampaktigt stängda och började försiktigt att slappna av, men han var noga med att inte släppa örnen med blicken.
– Tänker du stå sådär hela dagen eller tänker du lyssna på vad jag har att säga? kraxade örnen.
Swärker blev så chockad att han länge bara stod som ett fån och gapade, fortfarande med händerna för öronen.
– Du… du pratar, stammade han fram.
– Ett under att du lägger märke till det när du håller för öronen på det där viset, löd svaret.
Swärker visste inte riktigt hur han skulle svara, utan tog sakta bort händerna från öronen. Örnen fortsatte som om inget hade hänt:
-Jag kunde inte låta bli att uppmärksamma dig och din kamrat där ni kom raglande längs vägen och kände att det var min medborgerliga plikt att visa er åt vilket håll det finns mat och vatten.
Swärker kunde knappt tro sina öron. Detta var som en dröm som besannades.
-Det ligger en by ungefär tre dagsresor ditåt, sade fågeln och pekade med vingen österut.
Swärker stod som förstenad. Aldrig att han skulle klara av ytterligare ter dagars resa utan mat. Örnen såg hur Swärkers mod plötsligt sjönk och tillade:
-Din kamrat kommer aldrig att klara sig, om jag vore dig skulle jag äta av honom för att samla kraft till resan. Med detta sagt flög örnen sin kos och lämnade Swärker ensam med sin medvetslöse kamrat.
En hel dag gick åt till övervägande men tillslut tog Swärker sitt svärd och högg Tord i bröstet, rakt i hjärtat. Med magen full och ryggsäcken likaså vände han det halvätna liket av sin forne kamrat bakom sig och begav sig österut. Precis som örnen hade sagt kom han fram till byn efter tre dagar. Maten var slut och han hungrade efter mer när han upptäckte att där inte fanns någon mat, inget alls för att vara exakt. Byn var tom. Han satte sig ner för att sakta bryta ner i total hopplöshet hörde han en välbekant röst bakom sig:
-Varför så nere?
-Det finns ingen mat i denna förbannade by, fräste Swärker ilsket.
Örnen skrattade hest:
-Jag sa bara att det låg en by här, om du vill ha mat så finns det ytterligare tre dagsresor österut.
I ren förtvivlan satte sig Swärker på torget mitt i byn och grät. Grät för sin döde kamrat som han hade lämnat till gamarna och för sin egen annalkande död.
Längs den ensliga vägen, kantad av ruttnande skelettdelar går två krigare. Den ene faller och den andre försöker förgäves att hjälpa honom upp. Precis när han tänker ge upp hör han en röst bakom sig:
-Det finns en by tre dagsresor österut härifrån…
