Att kunna formulera dessa historier i ord på papper är något jag alltid velat. Vissa anser att jag redan kan det, men man kan alltid bli bättre.
Att skriva är min absolut viktigaste passion i livet, det är min dröm och min framtidsvision.
Under sommaren har jag deltagit i tre olika novelltävlingar, utan att vinna någon av dem, men det gör inget. Att vinna var aldrig mitt mål, utan den färdiga produkten var det jag siktade på. Tänkte att jag skulle dela med mig av ett utdrag ur en av novellerna som jag skickade in. Temat var vampyrer och novellen heter Ni kallar oss vampyrer.
Jag minns. Jag minns otroligt mycket av den tid jag har spenderat i denna värld, bland alla dessa meningslösa djur. Jag minns faktiskt varje vaket ögonblick från den dagen jag föddes. Inte som människor som successivt glömmer alla de ögonblick som uppfyller tomrummen mellan varje viktig händelse. Jag minns allt och kan när som helst rannsaka mitt minne för att plocka fram enstaka fragment. Ibland på kvällarna plockar jag fram minnesbilder av vissa människor som smakade extra utsökt, för att kunna återuppleva festmåltiden ännu en gång. Ungefär som när en människa minns den där speciella restaurangen vars mat man aldrig kunnat glömma.
Det är vad människor är för mig, mat. Varken mer eller mindre. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte leva utan människan. Jag är beroende av denna trångsynta, högmodiga och lata varelse för min egen överlevnad. Lika mycket som människan är beroende av djur och natur för sin överlevnad. Jag vill helst inte bli jämförd med något så ovärdigt som min egen mat, men man kan inte blunda för det faktum att vi inte är så olika som man ibland önskar.
Ni kallar oss vampyrer för att kunna skapa en skyddande barriär mellan oss. En barriär som skyddar er från faktumet att ni, liksom oss, dödar för att överleva.
Ni kallar oss vampyrer för att slippa se att vi egentligen är likadana.
