Finally Some Inspiration!

Jag har varit så jävla nere på sista tiden. Inte nere på det sättet jag brukar vara, när min mörka inspiration flödar och jag kan låsa in mig och skriva eller måla i timmar, utan bara väldigt nere. Jag tror att det beror på att jag inte haft någon inspiration i snart en månad! :O
Helt fruktansvärt. Min roman har bara legat som klotter i ett block i nattduksbordet... Det känns nästan skamligt att bara låta den ligga där.. Medan jag ligger i soffan med Zelda och glor på diverse meninglösa TV-program på sexan... Ack, min stackars lidande inspiration!

Dock hände något idag, medan jag gjorde i ordning mina dreads som jag ska ner på stan och sälja till en kompis. Inspirationen flödade helt plötsligt! Åh denna lycka! Denna överväldigande lycka! Sen kommer problemet att jag tyvärr inte har tillräckligt med tid för att ge hän för denna inspirationens nyck! :(

Aaja... Här kommer i alla fall ett utdrag av min senaste novell som jag lyckats åstadkomma:

Att vara där, i de välkända korridorerna, i den välkända byggnaden, i det välkända grannskapet. Om du står still en stund, blundar och bara andas, känner du det då? Känner du de välkända dofterna och hör du de välkända ljuden? Små hjul över kala betonggolv, skrattande barn och argumenterande vuxna. Doften av nybakat bröd, färska grönsaker och kanske… Den välkända parfymen din mor alltid bar.

Du ser dig kanske om, som för att leta efter något särskilt, men egentligen vill du bara insupa varje enskild detalj av skådespelet som utspelar sig framför dina trötta ögon. Det nykära paret som går tätt omslingrade framför den alldeles för stora kundvagnen, lyckliga över sitt första officiella storhandlande, eller kanske det gamla paret som hållandes varandra i handen argumenterar huruvida de ska köpa gröna eller röda äpplen. Eller kanske de små barnen som drar sina kundvagnar i miniatyr med ett saligt uttryck i ansiktet. För självklart ska barnen indoktrineras så tidigt som möjligt att bli en del av masskonsumtionens gigantiska maskineri, precis som sina föräldrar.

Alla går de som om de inte har ett enda bekymmer i världen, tills det händer. Ett ögonblick, och de obekymrade maskerna rämnar. Under ett kort ögonblick spricker den bekymmerslösa fasaden och du ser människorna framför dig precis som de är, precis så som deras erfarenheter skapat dem. Ibland blir reaktionen häftig och tydlig, medan den ibland bara är en skiftning i ögonen, men där är det, oavsett. Ögonblicket då allt faller isär.