Anxiety...

Nu har jag bestämt mig för att börja bli helt ärlig här på bloggen... Inte för att jag har ljugit tidigare, utan bara undanhållit saker som jag inte vill prata om. Men nu känner jag att det börjar bli dags att öppna mig mer. Jag vet att jag inte har så många läsare, men om det jag skriver kan hjälpa någon som läser min blogg är jag nöjd... Eller om jag bara ökar er förståelse för mig som person...

För nästan sju år sedan, närjag satt i soffan med mina föräldrar och tittade på melodifestivalen, började jag känna en konstig känsla i bröstet. Som en smärtförnimmelse... Jag brydde mig inte så mycket, men när jag senare satt på mitt rum blev det värre, det kändes som om någon hade kört in sin hand i min bröstkorg och kramade åt mitt hjärta... Hårt. Jag började andas i stötar och grät, jag var övertygad om att jag skulle dö. Jag fick panik, vilket ledde till att andningen försvårades ännu mer.
Jag visste inte då att det var såhär en hjärtattack kändes, och hade jag vetat det hade jag förmodligen blivit ännu räddare.

Det jag upplevde denna dag, och nu gör praktiskt taget dagligen, är panikångest... Jag blir inte riktigt lika rädd längre nu när jag vet vad det är och har vant vid mig att det dyker upp i tid och otid. Detta är något jag har lärt mig att leva med och hantera och i de flesta fallen räcker det med att jag blundar och tar några djupa andetag för att det ska sluta... Men då och då händer det att det slår till hårt, precis som den dagen i mitt rum, och då står/sitter/ligger jag där med tårarna strömmande längs kinderna och händerna hårt pressade mot bröstet, och trots att jag egentligen vet att jag inte kommer att dö, tar dödsångesten och paniken över...

Det jobbigaste med panikångest är att jag aldrig kan förutspå när det ska hända, det kan hända när jag sitter och fikar med en kompis, sitter på bussen eller bråkar med familj. Helt plötsligt dyker det bara upp och det finns inget jag kan göra för att förebygga dess uppkomst. Jg har helt enkelt inget annat val än att lära mig leva med det...